Det finns en anledning till att kokain befinner sig högst upp på listan över världens mest populära droger. Liksom cannabis och alkohol, så är koks en substans vars effekter infinner sig snabbt med en intensiv karaktär där det sociala förstärks avsevärt, vilket är just anledningen till att den blivit så populär vid sammankomster av diverse slag.
När vetenskapen väl lyckades reda ut hur man gick tillväga för att extrahera den åtråvärda vita substansen från kokablad så hade redan urbefolkningen runtom Sydamerika tillämpat processen under årtusenden för medicinska och rituella ändamål.
Den västerländska kulturen anammade dock den vita ”kraft pulvret” som ett led i att förhöja olika sociala sammanställningar men även för att öka produktiviteten hos gemene man. Det var inte så länge sedan som kokain i dess renaste form var helt laglig och ofta används som ett sätt att framhäva status och välstånd.
På grund av dess populäraste och användning så ledde den ganska snart till en epidemi där kokainmissbruket bredde ut sig och fick västvärlden på knä under senare delen av 1900-talet. Idag så är vi mycket mer medvetna om kokainets effekt samt det faktum att substansen är olaglig i de flesta länderna. Dock så finns det en del gråzoner där man inte riktigt anammar de juridiska föreskrifterna gällande användning, speciellt när det rör sig om enskilda individer.
Låt oss nu gräva djupare i kokainets fascinerande resa genom historien och lära oss mer om hur den hittade hela vägen från Andernas högländer till barer och nattklubbar över hela världen.
Kokain har en ganska rik och lång historia av traditionell användning bland ursprungsbefolkningen runtom Sydamerika. En intressant anekdot är att rester från löv som utvanns från Erythroxylum Coca grävdes fram vid arkeologiska fynd runtom i Peru där man konstaterade att dessa säkerligen var över tusen år gamla.
Man tror sig vara ganska säker på att tidigare civilisationer frekvent tuggade på ”coca” för att stilla sin hunger och törst också även för att öka energitillförseln under krävande fysiska aktiviteter. Det finns även klara bevis på att man anammade växten under religiösa ritualer och diverse ceremonier som ett led i att förstärka upplevelse men även för att mildra bristen på syre runt om högländerna genom att öka hjärtfrekvensen och således få en accelererad andning.
Faktum är att även idag, om du besöker några av de städer som återfinns på Anderna höjder så kommer du säkerligen kunna beskåda gatuförsäljare av kokablad hos de flesta välkända turistmål. Dessa löv utgör en viktig livlina för att höjdsjuka västerlänningar som inte är vana vid dramatiska syrebrist, något som brukar vara mer regel än undantag hos de olika destinationerna.
Det många glömmer är att själva Coca-växten är faktiskt helt laglig i de flesta kulturer och betraktas som en form av medicinalväxt. Precis som den västerländska färskingen upptäckte flera århundraden senare, bortsett från dess olika stimulerande effekter så använde man det som en form av bedövningsmedel vid olika typer av medicinska ingrepp.
När de spanska missionärerna anlände till Sydamerikas kontinent så upptäckte de att den dåvarande befolkningen använde sig av en storm mängd olika växter vid ceremonier och tillställningar som innefattar förändring i dess djupa medvetande (den mest kända är sannolikt ayahuasca).
Coca fick inte så mycket uppmärksamhet under de kommande århundradena främst på grund av de långa transporterna av bladen vilka ofta medförde att styrkan försämrades avsevärt samt att kemiska strukturen inte var i närheten av den nivå som ansågs nödvändig för att man skulle kunna både isolera och rena de olika aktiva föreningarna.
Dock så lyckades man uppnå en viss effekt under 1855 när Friedrich Gaedecke, en tyck och kemisk pionjär inom sammanhanget lyckades med bedriften att extrahera en alkaloid som döpte till "erythroxylon", ett namn som baseras på den botaniska benämningen på växten som den initialt härstammar ifrån. Ett antal år senare närmare 1859 så utvecklade en annan tysk, Albert Niemann en mer raffinerad och förbättrad reningsprocess vilken kom att känneteckna den typen av kokain som konsumerad idag. Med andra ord, nästa gång du drar en linje, se till att du ägnar en tanke åt dessa två (relativt okända inom sammanhanget) tyska genier.
Någon gång under 1863 så lyckades en kemist vid namn Angelo Mariani producera fram ett så kallat kokain funderat vin, något som blev startskottet till att gemene man började konsumera kokain. Den subtila kombinationen av vin kontra kokain blev en omedelbar succé till den grad att även den dåvarande påven, Leo XIII godkände att det spetsade vinet och belönade Marian med Vatikanens guldmedalj som ett hedersbevis på att han lyckats skapa någon extraordinärt.
Vinet som Marian skapade hade förutom påven en hel uppsjö av andra förespråkare runtom i världen där auktoriteter såsom Thomas Edison, Ulysses S. Grant, Jules Verne, Alexander Dumas, Arthur Conan Doyle och Émile Zola (för att nämna några) återfanns. Dess låga koncentrationen av kokain gjorde det tämligen säkert att konsumera. Faktum är att det än idag är den minst farliga och mest populära kokain produkten som någonsin släppts ut till allmänheten. Olyckligtvis så delade aldrig Marian hela receptet på brygden till varken familjen eller andra bekanta och produktion av vinet i dess originalform upphörde efter att han gick bort.
Två decennier efter populariseringen av Vin Mariani så uppfann den amerikanska biokemisten John Styth Pemberton sitt eget recept. De ursprungliga ingredienserna hade coca ethylene (kokain blandat med alkohol), kola mutter (frukten från den afrikanska Cola trädet) och Damiana (en mexikansk buske som vanligen används som ett afrodisiakum och för en mängd andra terapeutiska ändamål).
Hans i hopkok, som han döpte till 'Pembertons French Wine Coca,' marknadsfördes som en form av universalmedel som lämpade sig för ett brett spektrum av stressrelaterade åkommor inklusive: olika nervåkommor, dyspepsi, gastroparesis, mental och fysisk utmattning, känslig mage, förstoppning, huvudvärk, neurasteni och impotens. Det marknadsfördes mestadels till dåvarande överklassens intellektuell såsom "forskare, forskare, poeter, advokater, läkare och dylikt."
Det ursprungliga receptet var dock kortlivad eftersom Pembleton tvingades justera dess innehåll på grund av den alkoholförbud som infördes som ett sätt att bromsa dess framfart. Vad han gjorde var att skapa en tidig version av vad vi nu ofta konsumerar på en daglig basis, nämligen den åtråvärda törstsläckaren Coca-Cola. I slutet av 1903 så exkluderas kokain helt och hållet från det originella receptet på grund av den sociala stigmatisering som börjat växa mot själva pulvret. Idag så har Coca-Cola monopol när det kommer laglig användning av kokablad i sina produkter.
Användningen av kokain runtom i västvärlden ökade delvis tack vare en annan berömd pulver förespråkare - Sigmund Freud. Den inflytelserika psykologen vars olika teorier gällandet det undermedvetna som i sig så småningom kom att nyttjas av hans brorson – Edward Bernays – vilket lag grunden för marknadsföringen av det som vi idag kallar för kokain.
Sanningen är den att Freud redan 1884 publicerade en artikel med titeln 'Über Coca' (About Coca), där han redogjorde för dess historia och olika typer av tänkbara tillämpningar inom medicinen. Genom att använda sig i form av ett experiment objekt så valde Freud att konsumera en betydande mängd kokain under en spann av flera månader medan han under tiden bokförde och registrerade dess fysiologiska effekter men även de olika potentiella terapeutiska tillämpningarna.
Freud skrev även att själva effekten av kokain inkluderar: ”Upprymdhet och varaktig eufori, som i sig ej på något sätt skiljer sig från en frisk individs normala eufori. Han upplevde en ökning av självkontroll inklusive mer vitalitet och vilja att arbeta. Med andra ord, så ansåg han att tillståndet under påverkan av kokain var i paritet med någon som upplever samma tillstånd, dock utan ha konsumerat pulvret.
Vidare så rapporterade han att fysiskt arbete kunde med enkelhet utföras utan tecken på trötthet. Han byggde på det hela genom att konstatera att intag av pulvret ej åtföljdes av de obehagliga efterverkningar vilka följer intag av överkonsumtion av alkoholhaltiga drycker. Förutom det så uppfattade han inte heller att användningen av kokain ej medförde några begär att konsumera mer. Sist men inte minst så konstaterade han även att den potentiellt farliga dosen av kokain i dess renaste form ansågs vara mycket hög.
Ironiskt nog så blev Freud, främst på grund av överdriven konsumtion av pulvret beroende, något som det tog honom hela tolv år att ta sig ur. Samtidigt avled en av hans nära vänner och patienter, där Freud använda sig av kokain för att råda bot på hans morfinberoende, sju år senare, endast 45 år gammal.
Några månader efter att Freud publicerat sina resultat så upptäckte en av hans nära medarbetare, Karl Koller, en form av bedövning som byggde på kokain. Han valde således att experimenterade på sig själv genom att applicera en kokainlösning på ögat och sedan försiktig beröra den med stift.
Efter att Kollers upptäckt blev vida känt så valde andra medicinskt kunniga att genomföra olika typer av studier för att utvärdera dess smärtstillande och bedövande egenskaper. Ak såsom eter och kloroform vilka ofta åtföljdes ock av många negativa biverkningar. Dessa studier banade för en bredare tillämpning under många olika former av medicinska ingrepp.
Medan anestesiologer var upptagna med att upptäcka kokainets lugnande egenskaper så började dess stimulerande effekter uppmärksammas först av Theodor Aschenbrandt som i en studie från 1883 redogjorde för hur kokainet visade sig kunna öka tyska soldaters uthållighet samtidigt som den minskar hungern och rädslan. Med andra ord så ansåg att kokainet definitivt bidrog till att skapa uthålligare och effektivare soldater.
Dessa storskaliga institutionella utredningar gällande kokainets potential ledde indirekt till en snabb expansion av dess produktion runt om i Europa, vilket ledde till att dess produktion från mindre än ett pund till nästan 160 000 kg per år under 1885! Inom endast två decennier så bidrog den globala efterfrågan ett ökat intresse för massproduktion av pulvret!
Namnet Dutch Cocaine Factory har en intressant kling, eller hur? Som en nation som gjort sig världskänd för sin magra inställning till psykoaktiva ämnen genom den moderna historien så är det knappast svårt att föreställa sig det faktum att Nederländerna försett resten av världen med kokain någon gång i tiden.
En annan bransch ledande producent av pulvret I fråga var den brittiska läkemedelsjätten Burroughs Wellcome.
De var det första bolaget i världen som ägnade sig åt storskalig tillverkning av koffeinpiller, vilket ökade bekvämligheten med konsumtion av substansen på resande fot, till exempel under strid.
Under första världskriget så var kokain högt eftertraktad. Soldater på alla sidor använde det i hopp om att kunna få en fördel över sina motståndare. Tyvärr så var deras motståndare också höga på kokain eftersom Nederländerna distribuerade den till alla som kunde betala. Eftersom Nederländerna förblev neutrala i konflikten så kunde deras knarkfabrik producera massvis av pulvret till alla arméer, oavsett vilken sida de stod på. Detta bidrog enormt till den nederländska otroliga ekonomiska tillväxt!
Efter att konflikterna efter en viss tid avtog så började alla de länder som dopade sina soldater med pulvret även att uppleva de negativa effekterna eftersom de mitt i all den elände som krig medför även fick ta itu med tusentals veteraner vilka hade utvecklat ett missbruk som byggde på kokain.
Den första opium lagen, som avsetts för att reglera ämnen med hög missbrukspotential, inrättades i Nederländerna strax efter att kriget tog slut, mer precist under 1919. Internationell kokainhandel klassades så länge ej som laglig vilket är hur den svarta marknaden för droger började vinna marknadsandelar och expandera.
Den tidiga 1920-talet medförde att ekonomin återigen började blomstra, det kulturella utvecklades och människor kunde återigen njuta av friheten. Det dekadenta nattlivet som vi känner till från gamla filmer uppstod just under denna tid, kallat kärleksfullt "Années Folles" ("Crazy Years") av franska artister.
Påkostade nattklubbar började dyka upp runt om olika kulturella metropoler såsom Amsterdam, Berlin, London och Paris. Periodiska fester, burleska shower och hemliga cocktailbarer var namnet på nattlivet och kokainet fanns där för att göra upplevelsen ännu mer livlig. Dessa goda tider fortlöpte och blomstrade ända fram till början av andra världskriget.
Under tiden så revolutionerade läkemedelsföretaget Parke Davis i USA processen med kokainproduktion och blev således ganska snabbt den största amerikanska leverantören. År 1884 utvecklade en av deras anställda, en kemist vid namn Henry Hurd Rusby, ett sätt att extrahera rå kokain från kokabladet utan att behöva transportera den till en återvinningsanläggning. Frakt och lagring förenklades avsevärt, avkastningen var mycket mer produktiv, priserna sjönk vilket medförde att själva utbudet av kokain kunde ökas avsevärt.
Parke Davis brukade sälja kokain i olika former - som pulver, i cigaretter och till och med som en lösning som kunde injiceras direkt i användarens vener med den medföljande nålen (tillfälligt hade kommersiell produktion av injektionssprutor kommit igång vi samma tidpunkt).
De marknadsför dessa produkter till allmänheten som sådana att "dessa kommer att minska hungern, transformera den fege till en modig, den tysta vältaliga och [...] göra den drabbade okänslig för smärta."
Till skillnad från i Europa så fick allmänheten i USA snabbt en nästan obegränsad tillgång till kokain. Detta blev således ett ganska uppenbart problem eftersom missbruk och överdosering började inträffa med oroande prevalens. På tröskeln till 1900-talet så ansåg regeringen att den amerikanska kokain marknaden behövde regleras drastiskt.
Precis som med alkoholförbudet så började enskilda stater alltmer begränsa försäljningen av kokain och morfin för icke-medicinskt bruk, men dessa saknade dock nödvändiga resurser för att kunna genomdriva dessa lagar.
De första statliga försöken när det kommer till begränsningen av kokain användningen infann sig i form av Pure Food and Drugs Act från 1906. Denna förordning krävde att alla produkter som innehöll kokain och andra potentiellt skadliga ingredienser skulle inkludera det väl synligt på sina etiketter.
Eftersom de enskilda staternas tryck på egen hand visade sig vara praktiskt taget maktlöst mot det vida spridda narkotikamissbruket så undertecknades en federal förordning vid namn Harrison Narcotics Act 1914 för att göra det olagligt att bruka kokain (undantaget medicinsk användning) av beroendeframkallande ämnen. Konsumeringen och distributionen förflyttades således till den svarta marknaden och utom räckvidd för de flesta.
Bland Hollywood-eliten, som återigen var bland de sällsynta vilka faktiskt hade råd att konsumera kokain på grund av den åtdragna utbud och skärpta regleringen, förblev dess användning en viktig del av den svarta kulturen. Men med många kända skådespelare som visa sig lida av missbruk där ett flertal avled på grund av överdos så påverkades inte bara Hollywood under 1930-talet utan den hela nationella underhållningsindustrin.
Efter ett tämligen positivt halvt sekel där kokainet hade en ganska undanskymd roll så återuppstod den återigen, främst tack vare hippierörelsens popularisering av obegränsade, men inte mindre olagliga användning av psykedeliska ämnen. Så medan hippier ägnade sig åt att knappar psykedeliska svampar så började de "framstående" återigen att hänge sig åt den mer "eleganta" upplevelsen som kokain hade att erbjuda. Som New York Times rapporterade in från 1974: ”För sina entusiaster så är kokain det bästa av läkemedels kulturen - det vill säga en möjlighet att uppnå eufori utan den fruktade nålen och missbruket som heroinet medför eller den omtumlande LSDn.”
Medierna började återigen skildra välklädda människor vilka konsumerar kokain linor och drog en parallell mellan kokainanvändning och konsumtion av champagne och kaviar.
Under tiden så möttes den ökande efterfrågan på den vita pulvret i USA med stor entusiasm av Pablo Escobar, grundaren och ledaren för en av Colombias mest fruktade kriminella organisationer, nämligen Medellín-kartellen. Den ökända narkotikahandel organisationens inledde med sin import av kokainet till USA i början av 1970-talet. Så småningom byggde man upp sin infrastruktur för att kunna importera flera ton av kokainet för varje ny vecka.
Medan kokain försäljningen blomstrande så tog amerikanska entreprenörer och andra dyrkare av den vita pulvret som ej var villa att beblanda sig med den livsfarliga brottsliga världen med sina egna metoder för att dra ekonomisk vinning av efterfrågan. Genom att utforma en stor mängd olika accessoarer för att göra det enklare att både sniffa och förvara kokain enklare, eleganter och roligare så kunde de erbjuda den breda allmänheten mer användbara produkter samtidigt som de höll sig undan lagens långa arm.
Medan kokain drev finans- och underhålls scenens produktion under hela 1970- och 1980-talet samt lyckades hitta tillbaka till tusentals andra välbärgade amerikaner så hade det inga ekonomiska fördelar för de flesta av de som hade det sämre ställt.
Det är just därför som själva framfarten av den fruktade crack-kokain drabbade explosionsartat den amerikanska befolkningens lägre klass där särskilt afroamerikaner utgjorde den grupp som drabbades värst.
Crack i sig är egentligen en rökbar form av kokain som i sig framställs genom att bearbeta pulvret i kombination med natriumbikarbonat (vanligt natron) och vatten. Rökning skapar en mycket snabbare och intensivare eufori än att sniffa pulvret samtidigt som det även är också mycket mer beroendeframkallande än kokain i pulverform. Slutligen så orsakar den även allvarliga skador på kroppen om den konsumeras på en regelbunden basis under lång tid.
Dess popularitet återfinns i det faktum att den är enkel att tillverka och säljs per ”sten” eller ”hit” snarare än per gram jämfört med ren kokain. Crack översvämmade snabbt gatorna runtom de sämre ställda delarna av många amerikanska storstäder. När det första så kallade crack huset upptäcktes i Miami 1982, så lyfte inte många på ögonbrynen eftersom man ansåg det vara ett lokalt fenomen. Året därefter, närmare 1983 så uppstod crack hus runtom i New York och spred sig snart till andra större städer. Året därefter markerades toppen av amerikansk kokainanvändning - över tio miljoner människor uppskattas ha provat kokain för första gången! År 1985 fanns det mer än tolv miljoner kokainanvändare i Amerika, varav cirka en miljon av dessa konsumerade crack-kokain.
Ronald Reagan, USA:s dåvarande sittande president tog ett radikalt beslut mot narkotika epidemin och skrev på en rad lagar för att kunna slå hårt mot crack distributörer. Kriget mot droger, som initierades med Nixon 1971, gick in i ett stadium av aggressivt undertryckande av narkotikamissbruk och handel och skulle således komma att behålla denna hållning fram till 2010-talet.
Samtidigt upplevde Europa, som också såg en återkommande användning av kokain på 1970-talet och framåt, ingen uppenbar crack epidemi. Kokainet förblev i stället ett stadigt populär substans bland rave dyrkare och de välbärgade, med missbruk som en relativt obetydlig statistik i rent generellt.
Även om kokainmissbruk (mestadels i form av crack) fortfarande är ett stort problem runt om i världen så har den drastiskt minskat i omfång jämfört med hur det var för ett antal decennier sedan. Detta har åstadkommits främst tack vare en förbättrad kunskap om dess påverkan och en obegränsad tillgång till informationen. Ny statiskt har kunnat påvisa en avgörande nedtrappning av substansen inom tonårs kretsar vilket påvisar att de flesta som valt att prova kokain i nutid sällan är missbrukare utan skötsamma individer.
Medan kokainet blivit föremål för en stor mängd av negativ publicitet under hela sin existens i västvärlden är det pulvret i sig som knappast kan beskyllas utan snarare på den mänskliga omättandet. Om en beroendeframkallande substans finns tillgänglig i en obegränsad mängd så är en logisk konsekvens att många väljer att missbruka substansen i fråga.
Om den hålls under kontroll så kan sporadiska användningen av kokain, även på en relativt regelbunden basis visa sig ha måttlig påverkan på det kardiovaskulära systemet i en negativ form. Just därför så måste den intas med måtta och aldrig överkonsumeras.
Man bör således lära sig mer om det dynamiska förhållandet mellan kokain och individer. En kännedom om alla de storskaliga kulturella omvandling som alkaloiden kunna mäkta med genom dess lång historia kan eventuellt komma att forma inställningen till den och skapa en medvetenhet som krävs för en säkrare och mer ansvarsfull njutning.
